När jag kommer till dagis ser jag att lyset är släkt på tjejernas avdelning, men jag går ändå in, de brukar kunna vara i andra änden av huset.
Drar på mig de blå skoskydden i plast och går igenom korridoren bort till den andra avdelningen med barn, och mycket riktigt så är de där och leker.

- Dä ä min mamma! Dä ä min mamma! ropar Emilia högt, så att hela dagiset ska höra och så pekar hon på mig, och då måste Meya skrika att det är hennes mamma åskå!
Det är likadant varje dag när jag hämtar och man blir alltid lika glad av att höra dem.

Jag hinner bli alldeles svettig innan alla tre är klädda, men efter mycket om och men är de iallafall klara och vi går ut i snön och hemmåt.
Vi går stigen ner till stora vägen, går över vägen och promenerar på trottoaren på andra sidan.
Det är mörkt så Amanda lyser med ficklampan på träden, i diket, och när vi gått ungefär halva vägen, på mina kängor - på vilka jag fortfarande har de blå skoskydden i plast!