Pappa är snäll och monterar ur mitt bilbatteri, laddar det över natt i sitt varmgarage, och monterar tillbaka det i min bil eftersom det varit dåligt senaste tiden och bilen har varit svårstartad.

Jag tror att det beror på att jag kör så korta sträckor för det mesta, med stolsvärmen och radion på. Batteriet hinner inte ladda.

När jag får tillbaka mitt nyladdade batteri fungerar bilen jättebra, och jag låter bli att använda stolsvärmen och stereon för att spara på batteriet. En hel dag - sedan glömmer jag lyset på inne i bilen över natten och nästa dag är batteriet helt slut!

Typiskt!

Min dator kraschade i veckan. Det var mitt eget fel dessutom. Datorn var seg och ville inte stänga av sig lika snabbt som jag ville iväg på dans. Så jag dödade den genom att plocka ur batteriet. Hur kan man vara så dum i huvudet!? En mycket dum ide´! Dagen efter ville den inte starta. Fan fan fan. Jag pluggar ju på distans och är helt beroende av datorn OCH FB OCH dansmaffian.se. Ångest, ångest, ångest.

Katastrof, katastrof, katastrof.

Jag ringer xet som ringer Smedbergs dataservice, som säger att jag får åka in med den. Så jag åker till Storå med datorn och det känns lika illa som att behöva köra ett barn till akuten. Ber till gud (igen) om att den ska gå och rädda och att jag ska slippa lägga ut flera tusen på en ny dator, och att alla bilder och skolarbeten ska vara kvar.

Jag får lite hopp när jag kommer dit och datadoktorn säger att den förhoppningsvis går att återuppliva och att han ska ringa så fort han vet något.

Jag åker hem igen. Lägger mig på sängen och går inte upp på flera timmar. Det känns utan att överdriva som att någon huggit av mig båda armarna. Hela nästa dag är jag deprimerad, känner mig otroligt ensam och totalt avskuren från omvärlden och det enda jag vill är att telefonen ska ringa och när den gör det hoppar jag till varje gång. Jag längtar mer efter datorn än mina barn. Är man funtad som man ska då!?

Tillslut kommer samtalet jag väntat på. Bilderna och skolarbetena är sparade och datorn är rensad och ominstallerad. Den går som en klocka igen!
Oj vad glad jag blir! Tack, tack, tack!   

När jag fått hem datorn och sansat mig och tänkt efter, så har jag iallafall kommit fram till att om det skulle börja brinna här när det är min barnvecka, så ska jag rädda barnen först och sedan datorn.

Meya fick en sticka i fingret igår när vi var på bollskoj. Det gjorde henne alldeles förtvivlad och ledsen, en katastrof i hennes värld.

- Åååneej, hur ska jag nu kunna hålla i tvspelsdosan!?!?

 

Jag börjar tro att hon är spelberoende...

Ja då sitter man här igen på tågstationen i Gävle. 2 timmars väntan på nästa tåg.
Fick godkänt på labbandet och resan gick också bra, ingen kräksjuka.
 
Sofie och jag gjorde en överenskommelse.
Vi har köpstop fram till nyår.
Detta gäller kläder, skor och heminredningsprylar med undantag för förbrukningsvaror som ljus, servetter och vinglas. (Måste kolla med Sofie vad som gäller för pocketböcker och skivor) Förloraren bjuder på tapas.

Tror ni jag klarar det?

Halv sex blir jag väckt av Emilia som kommer och säger att hon kräkts i sängen.
Jag som alltid är så seg att komma ur sängen på mornarna, kommer upp väldigt snabbt. Jag föreställer mig hela sängen nerspydd inklusive stackars Meya som delar säng med Emilia, men det visar sig att det bara var litegrann på lakanet.
 
Jag försöker vara tyst och smidig med att gnugga rent madrassen för att inte väcka Meya, men jag ser ju inte utan att tända lampan och det räcker för att hon ska vakna.

De lägger sig i soffan och kollar på tv. Emilia mår dåligt och kräks tre gånger till.

Jag ringer deras pappa och frågar om han kan ta dem tidigare än planerat idag eftersom jag ska åka till Umeå senare ikväll och jag vill slippa bli smittad. Jag vägrar inse att jag redan kan vara det.
I så fall blir resan på nattåget inte så kul, blä!


Ps. Frågan är väl om jag ens behöver åka till skolan för att vara med och labba, tanken är att vi ska odla bakterier och det gjorde jag i kaffebryggaren fram till igår. Stora gröna monster. Ds.