Min dator kraschade i veckan. Det var mitt eget fel dessutom. Datorn var seg och ville inte stänga av sig lika snabbt som jag ville iväg på dans. Så jag dödade den genom att plocka ur batteriet. Hur kan man vara så dum i huvudet!? En mycket dum ide´! Dagen efter ville den inte starta. Fan fan fan. Jag pluggar ju på distans och är helt beroende av datorn OCH FB OCH dansmaffian.se. Ångest, ångest, ångest.

Katastrof, katastrof, katastrof.

Jag ringer xet som ringer Smedbergs dataservice, som säger att jag får åka in med den. Så jag åker till Storå med datorn och det känns lika illa som att behöva köra ett barn till akuten. Ber till gud (igen) om att den ska gå och rädda och att jag ska slippa lägga ut flera tusen på en ny dator, och att alla bilder och skolarbeten ska vara kvar.

Jag får lite hopp när jag kommer dit och datadoktorn säger att den förhoppningsvis går att återuppliva och att han ska ringa så fort han vet något.

Jag åker hem igen. Lägger mig på sängen och går inte upp på flera timmar. Det känns utan att överdriva som att någon huggit av mig båda armarna. Hela nästa dag är jag deprimerad, känner mig otroligt ensam och totalt avskuren från omvärlden och det enda jag vill är att telefonen ska ringa och när den gör det hoppar jag till varje gång. Jag längtar mer efter datorn än mina barn. Är man funtad som man ska då!?

Tillslut kommer samtalet jag väntat på. Bilderna och skolarbetena är sparade och datorn är rensad och ominstallerad. Den går som en klocka igen!
Oj vad glad jag blir! Tack, tack, tack!   

När jag fått hem datorn och sansat mig och tänkt efter, så har jag iallafall kommit fram till att om det skulle börja brinna här när det är min barnvecka, så ska jag rädda barnen först och sedan datorn.